Välj en sida

Som förälder gör vi allt vi kan för att lära våra barn förlåta. Men som barn är det inte lätt att helt kunna förstå att man bör förlåta, framför allt när det inte är ens eget fel.
Jag har minnen från sådana situationer från när jag var barn och gick i skolan. Eftersom jag var en tjej som gillade att det hände busiga saker, både i klassrummet och på rasterna, så innebar det ibland att jag fick hårda tillsägelser från läraren och fick be om förlåtelse, trots att det inte alltid var jag som var den skyldiga. Men åren gick och jag började förstå att det fanns kraft, en befriande kraft, i ordet ”förlåt”.

En av de starkaste upplevelser jag haft när det gäller förlåtelsens kraft hände när jag var omkring 19 år. Jag gick då en bibelskola och för mig blev det en tid när Gud och jag kunde få rå om varandra i tillväxt och i lugn och ro. I samband med detta upplevde jag att jag skulle åka hem och be en person om förlåtelse. ”Aldrig, tänkte jag. Är det någon som ska be om förlåtelse så är det han”. Det hade nämligen varit en svår och mycket obehaglig tid som drabbat hela min familj på grund av vad några personer gjort. Det skapade i mitt tidiga ungdomshjärta en känsla av att jag inte kunde lita på människor. Att även uppleva känslan av att jag blev iakttagen och granskad när jag var i deras närhet, gav mig i sin tur en känsla som sa: ”Du duger inte, Marie. Så för allt i världen gör inget fel nu, du får bara höra sen att det också förstör för familjen.” Jag visste att ingen i min familj mådde bra av det som hade skett, så varför skulle jag be
om förlåtelse.

Så det blev en lång, tuff kamp inom mig, innan jag till slut kapitulerade och sa till Gud att jag åker väl hem och gör det. Det som drev mig var min relation med Gud. Jag sökte Gud av hela mitt hjärta. Jag ville leva i en sann, äkta och öppen relation med honom och jag visste att om jag förlåter någon annan, oavsett vems felet är, så innebär det att jag sätter mig själv fri från skam och skuld. Det om något behövde jag – frihet från sårade känslor, frihet från kedjor som rasslade i mitt inre, frihet från det som påminde mig om det förflutna.

Dagen kom då jag hade bestämt mig för att förlåta mannen. Vi var i en offentlig lokal så det var mycket folk runtomkring oss. Jag var oerhört nervös och visste inte hur jag skulle gå tillväga. Jag bad till Gud och sa: ”Om vi två möts ensamma, så gör jag det”. Vilket vi givetvis gjorde! Så jag svalde rädslan, gick fram till honom och sa de förlösande orden. Jag bad om förlåtelse för att jag hade tänkt illa om honom på grund av allt han hade gjort. Jag blev FRI!!

Förlåtelsen sätter själen fri och tar bort fruktan. Det är därför det är ett sådant kraftfullt vapen. Nelson Mandela har sagt:”As I walked out the door toward the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn’t leave my bitterness and hatred behind, I’d still be in prison.”
(När jag gick ut genom dörren mot grinden som ledde till min frihet, visste jag att om jag inte lämnade min bitterhet och mitt hat bakom mig, skulle jag fortfarande vara i fängelse.)
Annika Östberg, som också suttit länge i fängelse, sa i en intervju:
– Han började också prata om förlåtelse och frågade mig om jag hade förlåtit mig själv. Jag tyckte inte att man kunde be om förlåtelse, när man hade människors död på sitt samvete. Men Leif uppmanade mig att ställa frågan, och be Gud om förlåtelse
Annika letade upp en plats på rastgården där hon var lite för sig själv, och så började hon diskutera med Gud.
– Jag sa: ”Om du finns, om det är möjligt, så ber jag så mycket om ursäkt. Förlåt mig”. Då hände något, hela kroppen ryste och det var som om en tyngd lyftes av mig. Något var bara borta, och jag kände att jag kunde andas. Jag förstod inte vad, men jag visste att något hade hänt.
Annika hade en bild av Gud som väldigt dömande. Den bilden fick hon ändra.
– Jag insåg att Gud var någon helt annan än jag hade föreställt mig. Öm, kärleksfull och förstående. (Annika Östberg, Tidningen INBLICK)

Att kunna förlåta andra människor är en befrielse, både för dig själv och för den som blir förlåten. När någon gjort en illa är det naturligt att känna sig sårad, besviken och arg. Men om man inte kan glömma och förlåta det som har hänt är det lätt att besvikelsen så småningom blir till bitterhet. En bitter person ägnar så mycket energi åt att tycka synd om sig själv, och dessutom tycka illa om personen som förorättat en, att det är svårt att tänka på något annat. Vardagen fylls lätt av självömkan och jaget står i centrum och för den som inte blir förlåten är bitterheten inte lätt att leva med.
Jag tror att förlåtelse i grund och botten är ett viljebeslut, ett medvetet val. Hur många gånger har man inte hört det uttalas i media och bland vänner att ”mycket kan jag förlåta men inte det här”, eller ”äsch, det är inget att förlåta, med tiden så blir det bra”.

Att kunna förlåta andra människor är en befrielse, både för dig själv och för den som blir förlåten

Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre. Visst har vi rätt att känna oss besvikna och sårade. Men vi har däremot ingen rätt att binda människor genom att inte förlåta dem. Det kan vara väldigt svårt att förlåta. Man kanske bestämmer sig för att förlåta och försöka glömma men känslorna säger något annat och så tror man att man inte lyckats förlåta. När man väl inser att förlåta är ett beslut, inte en känsla, tror jag att det kan bli lättare att förlåta. Inte så enkelt, men när det väl sker så förändras framtiden.
Idag är jag så tacksam över att jag tidigt fick lära mig ”förlåtelsens kraft”. Motsatsen till förlåtelse innebär att skuld/oförlåtelse förstör vår frimodighet, förstör våra relationer och håller oss kvar i det förgångna. Allt detta är något som jag inte tror någon av oss vill leva med.
Vi tar livet för givet och behandlar inte alltid varandra så älskvärt. Vi missar att vi i våra liv behöver leva med en ödmjukhet inför livets begränsningar och vår egen kraft och förmåga.
Känslan av förlåtelse ger frid, upprättelse och mod och vi kan alla lära oss konsten att förlåta. Även konsten att bli förlåten, vilket har stor betydelse i våra relationer.

Förlåtelsens frihet innebär en riktning mot Gud, i riktning till dig själv och i riktning mot den som står dig nära.
Låt inte det förflutna stjäla din framtid. Gud har gjort det möjligt för oss alla att ta emot förlåtelse, men även att leva i och ge förlåtelse. Valet ligger hos dig.

Marie Arnfjell, Chefredaktör Junia och Ordförande för Sisters International

Pin It on Pinterest

Share This