Jag backar i minnet ett antal 40+ år, och hamnar i mina tankar när jag ska börja sjuan. Spänningen var stor att börja i högstadiet. Kläder, skolväska och högstadielooken var på plats. Nu var man stor!
Jag var på väg ut genom ytterdörren för att vänta på skolbussen, när mamma Tyra stoppade mig och sa: Nu ska vi ta en tumvers! Inte för att tumversar är att rekomendera i livets olika skeenden – men ibland kan det verkligen vara något som levererar ord i rätt tid. Så öppnar hon bibeln och läser:
Jag skall göra dig till en fast kopparmur mot detta folk, så att de inte kan besegra dig om de vill strida mot dig.
Ty jag är med dig för att hjälpa dig, och för att rädda dig, säger Herren.
Jag skall rädda dig ut ur de ondas våld och befria dig ur våldsmännens hand.
Jeremia 15: 20-21
En tumvers till…:
Inget vapen som smids mot dig skall ha framgång, och varje tunga som upphäver sig mot dig skall du i domen döma skyldig. Detta är Herrens tjänares arvedel, och deras rättfärdighet kommer från mig, säger Herren.
Jesaja 54:17
Både mamma och jag blev väldigt överraskade. Det gick så fort och enkelt, och det var så perfekta verser inför en ny period i livet, att det inte gick att ignorera. Ett beskydd, en styrka, en fasthet, en arvedel…
JAG?
Från det att jag var 4-5 år, hade jag en medveten upplevelse om att jag hade en kallelse på mitt liv – att sjunga. Söndagsskolan var min värld och där blommade jag ut. Söndagsskolfesterna var de stora tillfällena, men besvikelsen var stor när släktingar uteblev bland åhörarna. Som tur var fanns underbara söndagsskollärare där, som gav mig uppmuntran och möjlighet att sjunga vid dessa tillfällen.
Jag blev äldre och ansvaret växte med det. I pingstkyrkan i Örnsköldsvik var jag ofta solist på förmiddagsmöten. Jag minns hur kompisar åkte hem till varandra på lördagskvällen, medan jag åkte hem för “jag skulle ju sjunga på förmiddagsmötet.” Ibland blev man tillfrågad offentligt mitt i mötet “om man hade en sång.” Jag ville alltid vara beredd och villig – och det hade ett pris med sig. Och jag känner tacksamhet till att man såg och erkände gåvan som var på tillväxt.
För mig har det aldrig handlat om att uppträda och sjunga en sång. Det handlar om att beröra himlen och människors hjärtan genom sången och musiken! Att vara en förmedlare – till en lyssnare. Samtidigt brottades jag med frågan om Gud verkligen kallade en sångare. Var det ändå inte bara pastorer, evangelister och missionärer som fick Guds kallelse? Åren går och jag får nya erfarenheter. Och jag lever med orden om löftet att få vara som “en fast kopparmur, mitt ibland vapen som smids mot mig, och tungor som vill upphäva sig mot mig.”
Sånt är livet…
Kallelsen prövas, utmanas, förringas, föraktas eller kanske till och med förlöjligas – och man nästan ger upp
släpper taget…
Jeremia – “den gråtande profeten” – är många gånger vår vän, när vi kämpar kring dessa frågor och utmaningar.
Jag tänkte:
Jag vill glömma honom och inte mer tala i hans namn.
Då blev det i mitt hjärta som en brinnande eld,
instängd i mitt innersta.
Jag ansträngde mig att uthärda den men kunde det inte.
Jer. 20:9
Precis så är det! I vår kamp renar elden, och med åren kan ynglingens fasad få bli till en fast mur om domen får dömas av Herren. Och framtiden har vi ännu inte sett. Så vi fortsätter!
Den som har tagit emot mitt ord,
han må troget tala mitt ord.
Vad är halm mot säd? säger Herren.
Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga som krossar klippan?
Jer. 23:28-29
Jag hoppas verkligen du läser dessa bibelord – och inte hoppar över dem! Guds ord är som en eld. När kallelsen prövas är det inte alltid enkelt, smärtfritt och kostnadsfritt.
Eleonora Lahti
Sångerska, högstadielärare,
mamma och medmänniska.
