”Med Jesus i båten kan jag le mitt i stormen”. Än idag så kan den sången klinga i mitt huvud från den tiden när jag gick i söndagsskolan som barn. Som barn så trodde jag i min naivitet att sången verkligen handlade om en båt ute på stormande hav men idag så har sången fått en annan innebörd.
Jag har nu arbetat som chef och ledare i exakt 13 år. Det tog nästan halva den tiden innan jag insåg att jag aldrig blir riktigt färdig som ledare. Med det menar jag att jag lär mig fortfarande nya saker varje dag och det gör jag i och med mötet med människan jag har framför mig. Det är då jag lär mig saker om mig själv och om den uppgift jag har.
I en stad någonstans i Sverige ville företaget jag arbetade för att jag skulle gå en chef- och ledarskapsutbildning. Då hade jag redan arbetat som ledare i fyra år och tyckte nog att jag hade koll på det mesta. Utbildningen påbörjades, men ju längre utbildningen pågick ju mer osäker blev jag på mig själv. Jag kämpade med dåligt självförtroende och otillräcklighet. Det här var ju obehagligt. Är jag verkligen en ledare?
Det kändes som jag kastades ut i djupt kallt vatten utan att kunna simma och jag höll på att sjunka. Jag upplevde det obekvämt på alla vis.
Från att varit en någorlunda självsäker ledare till att helt tappa tron på mig själv, så gick jag till min chef och sa upp mig. Det är bättre att jag gör något lugnare mer tryggare som att klippa gräs till exempel. Där och då gav jag upp och tänkte att här tar nu min resa som ledare slut och det var roligt så länge det varade.
Det som då hände var att det fanns andra människor runt mig som faktiskt såg något i mig och gick in och trodde åt mig. Jag reste mig och kastade mig åter igen ut i det djupa vattnet. Kanske jag kunde lära mig ändå?
Jag avslutade min utbildning och kom tillbaka till min arbetsplats med bra och användbara verktyg som jag nu hade med mig i mitt dagliga arbete.
Min resa fortsätter som ledare och jag börjar känna mig varm och trygg i kläderna. Jag och mitt fantastiska team håller på och bygger något stort tillsammans och framgången börjar ta fart. Vi växer och behöver flytta till större lokaler. Så fantastiskt roligt!
Tre dagar innan vi ska öppna upp i dom nya stora lokalerna så börjar jag känna mig lite yr och trött. Alla tror att jag nog arbetat för mycket, så jag åker hem för att vila. Min yrsel blir starkare och jag åker fram och tillbaka till sjukhuset.
Efter en vecka så konstaterar läkarna att jag fått en stor hjärntumör. Snabbt har jag gått från att känna mig stark och stabil till att snabbt falla ner till att känna mig liten och orolig.
Skulle det ta slut nu? Jag var ju bara 38 år och ensam med min dotter. Livet rusade förbi i mitt inre och känslan av att jag arbetat för mycket var olidligt stark. Nu betydde mitt framgångsrika arbete inte någonting utan nu tittade jag på min familj och mina vänner. Det var ju dom som betydde något.
Efter operationen så gick livet sakta tillbaka. Jag fick kämpa med många mörka tankar såsom fruktan och detta var en av mina tuffaste perioder i mitt liv.
Efter ett år var jag helt tillbaka på min arbetsplats och återigen kändes det som om jag fick fightas med mig själv. Svag i mitt inre och med stapplande steg så fortsatte resan. Företaget växte och just i min stad blommade ekonomin, personalen och kulturen. Vi gjorde det tillsammans och delaktigheten var självklar.
Jag har idag arbetat i företaget i som sagt 13 år och nu fått kliva upp i min roll som chef och ledare. Jag är ödmjukt tacksam.
Vad har jag då lärt mig på denna blåsiga och tuffa resa?
Jag har lärt mig att inte ge upp så fort dom hårda vindarna blåser. Att fortsätta tro på det som är nedlagt på insidan – trots motgångar.
Så fort vi utsätts för utmanande saker så är det lätt att ge upp. Vi vill framåt och vi vill komma ut i vår fulla potential men det får inte vara jobbigt eller vara obekvämt. Vi vill vinna men vi vill inte träna och slita för vinsten men visst är det ändå så att det känns bättre att få en medalj som vi arbetat och slitit för än om vi hittar en medalj på gatan som vi kan hänga runt halsen?
Jag har också lärt mig att alla behövs.
Om vi nu fortsätter på båttemat:
En kapten kan inte styra hela skeppet själv utan alla som arbetar på båten har en viktig funktion. Kaptenen behöver styrman, chief och matroser för att ta sig igenom stormarna och komma i hamn.
Sist men inte minst så har jag lärt mig att le mitt i stormen.
Sången jag sjöng i söndagsskolan som barn har nu fått en helt annan betydelse i mitt liv.
Lärdomar att ta med sig:
1. Ge inte upp när de hårda vindarna blåser. Fortsätt tro på det som är nedlagt på insidan – trots motgångar.
2. Alla behövs.
Om vi nu fortsätter på båttemat: En kapten kan inte styra hela skeppet själv utan alla som arbetar på båten har en viktig funktion.3. Lär dig att le mitt i stormen.
Anna Jarl
Regionsschef
STC Training Club
